nedebacken

Med att all snö som har vräkt ner har jag bara känt en allt större längtan efter att göra en snökoja till Kalle, en  sån koja som man sjäv byggde när man var liten. Eller det vi gjorde när vi va små liknade nog mer ett snöslott än en koja, hur många rum som helst och med massor av "hemliga" tunnlar. Hur orkade man det?? Har skotta en liten början till en koja idag och jag vart gode så trött i kroppen av det. För inte minns jag att jag tyckte det var jobbigt, snarare tvärtom.
Jag var ute och skottade hela dagarna för att bygga den finaste kojan(läs slottet) i kiruna, visst vi var många kompisar som hjälptes åt men ändå . Minns att mamma fick tvinga mig att kommai n på kvällarna för jag skulle sova ute i slottet och vakta det från fiender, bla traktorn som skulle kunna fördärva vårat vackra slott med att skotta snö på det.
Som liten hade man ett helt annat go i sig förstod nog inte att tycka att saker var jobbiga.

Åkte några vänder med kälken ner för infarten, jag och Kalle på kälken och Affe springandes brevid, tjo så kul det var. De är så bra att ha en liten pojk som man kan dra med på allt sådant roligt och ju mer jag gör ju mer upptäcker jag att mitt barnasinne finns kvar:) Så ser ni någon i kälkbacken som ser ut att vara på tok för stor för kälken så är det nog jag som är i farten....
Ta hand om dig och dina nära



Daniel och Kalle provkör kälken förra v