nedebacken

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte hade någon tränings kompis, det var en stor lögn. Jag har det senaste 5 åren haft en tränings kompis som alltid har följt med mig på en runda, i ur och skur. Han har varit min draghjälp när det har gått uppför, tränat med mig inför maraton, minskat på farten när jag linkat fram, höggravid med foglossningar. Han har varit så självklar att jag tagit han förgiven. Men nu finns han inte längre med mig, min lilla Affe är på ett moln i himlen (som Kalle så fint sa.)

Han fastnade med benet när han hoppade ur traktorn, och det gick av. Brottet satt högt upp och det skulle krävas stor operation och lång konvalecens för att få till det och det var ändå inte säkert att det skulle bli bra så vi beslutade att Affe skulle få lämna jordelivet. Alla som känner Affe förstår nog att det inte är en hund som skulle må så bra av att behöva ta det så lugnt så länge. Livligare hund än Affe finns inte och det är så jag vill minnas han.

Jag saknar han så enormt mycket att jag knappt kan skriva detta inlägg pga av alla tårar som forsar. Förstod inte hur mycket han betydde för mig förrän han var borta och det är väl ofta så det är, man förstår inte vad man har förrän man förlorat det. Affe var alltid efter mig och många gånger blev jag så less att ha han hak i häl men nu är det så tomt när jag inte har någon att snubbla över. Jag är så glad för att jag fick ha min glada, skälliga cirkushund i fem år och jag kommer aldrig glömma han.


Puss på dig gullhund!